Kemiskt tecken

Idag är Kemiskt tecken ett ämne som har fått ovanlig relevans i dagens samhälle. Oavsett om det beror på dess inverkan på populärkulturen, dess inflytande på den globala ekonomin eller dess betydelse inom det vetenskapliga området, har Kemiskt tecken blivit ett ämne av intresse för ett brett spektrum av publik. Detta beror delvis på den hastighet med vilken nyheter och information sprids i den digitala tidsåldern, vilket har gjort att Kemiskt tecken fått en framträdande plats i vardagliga samtal. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika dimensionerna av Kemiskt tecken och dess inverkan på våra dagliga liv, såväl som de möjliga konsekvenser detta kan få i framtiden.

Ett kemiskt tecken (äldre benämning kemisk symbol) är en förkortning för namnet på ett grundämne. Alla grundämnen har ett kemiskt tecken bestående av en eller två bokstäver. Några få människoskapade grundämnen med hög kärnladdning (atomnummer) har haft tillfälliga tecken med tre bokstäver innan det slutliga namnet har godkänts. Systemet utarbetades 1813 av Jacob Berzelius och ersatte flera tidigare allt krångligare notationssystem baserade på alkemins grafiska symboler.

Beskrivning

Kemiska tecken för grundämnen är listade i det periodiska systemet. De används (förutom som ett stenografiskt skrivsätt) i kemiska formler och i reaktionsformler. Kemiska tecken bör inte skrivas i kursiv stil.

Exempel:

Kemiska tecken har ofta härletts från det latinska eller grekiska namnet på ämnet. Ibland liknar det latinska eller grekiska namnet inte det vanliga svenska namnet. Exempelvis är Au tecknet för guld (latin aurum) och Pb tecknet för bly (latin plumbum).

Kemiska tecken kan även användas för att ange särskild nuklid eller andra tillstånd som jonisering och oxidationstal.

Indexlägen vid kemiskt tecken:

Indexlägen vid kemiskt tecken

I fysikalisk litteratur förenklas noteringen ibland med placering av masstal i övre högra läget och kärnladdningen i nedre vänstra läget.

För kompletta översikter över grundämnen och deras tecken, se:

Referenser

  1. ^ Enghag, Per (1998). Jorden grundämnen och deras upptäckt, del 1. Några viktiga teknikmetaller. Stockholm: Industrilitteratur. sid. 45–47. ISBN 91-7548-511-7 
  2. ^ Om kemiskt tecken, nomenklaturutskottet, Svenska Kemisamfundet.
  3. ^ Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 1-3e sid 25